Även om det egentligen är jobbigt varje dag. Tage mår bra, trots det är det svårt att slappna av. Att inte tänka på vad som kan hända. Det kan ju hända närsomhelst. Det är en sådan fruktansvärd stress för oss men vi måste leva vidare. Vi gör så gott vi kan. Tänker att barnen måste ju få ett så normalt liv som det går. Framförallt Tage som redan är ganska låst till hemmet. Men som sagt, vi har det bra. Vi lägger all våran energi åt att egentligen orka leva vidare. När vi har gjort det, så finns inte mycket kvar. Det är då barnen somnar för kvällen, babymonitorns svaga sken lyser upp två trötta föräldrar framför tvn. Den ena slumrar och den andra funderar på att gå och lägga sig. Vi vet aldrig vad natten har att erbjuda. Inatt var det vaken i ett par timmar. Tage var pigg och hade svårt att sova. Men, vill heller inte gnälla. Vi har då fina människor omkring oss som hjälper med ditten och datten. Har ju grymma grannar t ex!!
Fick besked om att dödsfall utomlands i fredags. En pojke som hade haft ganska bra anfallskontroll dagtid (gått över till dagliga nattliga anfall istället dock, tysta sådana). Men pojken, som var ca 10 tror jag, dog under ett anfall på väg till sjukhuset. Några veckor innan det dog en 14 månaders flicka (också från ett annat land, Storbritannien tror jag) bron dog i sömnen. Samtidigt som detta kämpar den finaste flickan Jossan, Tages Dravetskompis på BIVA i över en vecka i respirator. Anfall som inte slutar. Liknande inläggning som Tage hade i somras. Hans värsta. Nu är Jossan hemma igen, allt är bra. Som tur är.
Händelser som dessa påminner. De gör så jäkla ont. Verkligheten visar sitt fula tryne. Det är svårt att blunda för det. Vi vet ju att det kan hända oss. När som helst. Men, vi försöker leva. Leva för varann och för de som vi älskar. Och vi är så nöjda med det. För är det något Tage har lärt oss så är det att vi är fullkomligt nöjda bara vi får vara hemma, tillsammmans. Vi behöver inte så mycket mer. I slutändan är vi oerhört mycket mer med våra barn. Och det är hu så det ska vara.
Fint du skriver Sara. Det finns egentligen inga ord från oss runt omkring som kan hjälpa er i den här oron. Och jag tycker redan att ni har hittat rätt: Livet är skört, och värdefullt, och fantastiskt. Ni gör så rätt i att bara försöka vara i nuet och njuta av varje dag, även om ni är trötta och allt går på sparlåga.
SvaraRaderaTänk så många som bara jäktar på, glömmer stanna upp, trots friska barn och mer "normala" liv. Ni har mycket att lära oss andra och jag försöker verkligen att tänka på det ofta, att komma ihåg att värdesätta varje dag när barnen är friska och glada och livet enkelt.
En stor knippe solenergistrålar till dig idag!