torsdag 17 december 2015

måndag 7 december 2015

Jag är sorgsen emellanåt

Trots allt som vi försöker tänka på som är bra, som är utveckling, som är lycka, så finns det en oerhörd sorg. Men det finns så oerhört mycket tacksamhet också. Och det glädjs vi åt varje dag. Men emellanåt gör sig verkligheten påmind. Som idag. Inget jätteallvarligt, men ändå så att jag stannade upp litegrann och blev påmind. Blev påmind om nuet. Om eventuella framtiden. Om hur det faktiskt är. Det är lätt att bli "hemmablind". Vi lever med det varje dag och ser inte längre allt. Idag hälsadejag  och Tage på mitt jobb. Min förskola. Vi hälsade på en härlig grupp med massor med 2,5-åringar! Jag har varit lite rädd, ska jag erkänna, för att hälsa på. Rädd för att jag ska jämföra för mycket. I hallen hälsade Tage på en pappa som lämnade sitt barn. Tage säger mest "heeej" och ofta. Det är hans sätt att ta kontakt och göra sig hörd. Efter några "hej" sa pappan "är det allt du kan säga?" Fast han sa det inte på ett tråkigt sätt. Mer på ett sådant sätt som man pratat med barn på. Han trodde verkligen att Tage kunde säga annat. "Du kan väl säga "maamma?" Jag bara stod och studerade lite sidan om. Ville säga att "nej, det kan han inte". Ibland säger han "Ma" men inte så ofta. Jag är fullt medveten om att det verkligen finns värre saker att oroa sig när det handlar om Tages diagnos. Det är bara så oerhört sorgligt. Tage börjar bli stor och det blir mer och mer tydligt att han inte har något språk. Han är fantastisk med tecken. Lär sig och försöker och visar när han vill göra sig förstod. En oerhörd drivkraft. Och det är ju just sådana saker jag menar som vi är så oerhört tacksamma för, och stolta över, men det är ju fortfarande en tacksamhet som är på bekostnad av något ledsamt. Men för varje ledsam tanke jag tänker försöker jag se något positivt eller glädjande. Det finns massor. Men ibland går det inte så bra. Då blundar jag och stänger av.

Jag älskar dig oändligt min älskade gosse