Höstlov onsdag och torsdag

Igår, onsdag, fick vi massa energi och kärlek av en snabbträff med Linda och hennes töser, som för övrigt tog med sig mina töser till Vellingeblomman. Halloween där. Spökrundan är den som lockar mest, i alla fall för Ebba. Sedan kom vår avlösare Josefine. Hon är med Tage så kan jag ge flickorna lite tid i lugn och ro. Vi åkte till badhuset! Kusin sigrid var också med. Bästa dagen! 

Vagnvila

Jag kommer aldrig aldrig att glömma när Tage vara bebis och fick ett anfall efter att han legat för varm i sin vagn. Rädslan sitter i mig fortfarande och jag har så svårt att slappna av. För varmt? För kallt? Men det är ju så mysigt..

L Y C K A

En bildkavalkad av ren och skär lycka och tacksamhet

qq0

Ett brev

-->

Jag läste ett brev på webben. Det är så fantastiskt skrivet.  Det berörde mig djupt och vill gärna dela det med mig. Det är tillägnat alla fantastiska syskon till barn med särskilda behov. 

Tack Nina Lagerberg för översättningen.

"Hej på dej!

Jag har hört att du har ett syskon med särskilda behov och därför ville jag skriva ett brev till dig och berätta varför det är något positivt. Jag vet att det kännas som om ditt liv är tuffare eller annorlunda än kompisarnas, men tro mig, du kommer utan tvivel att få med dig erfarenheter som gör dig bättre rustad för livet än alla andra. Så här menar jag …

Jag vet att du får hantera mer än du och alla andra barn borde. Dina föräldrar tvingas ofta vara ifrån dig. Du vet att de tar hand om ditt syskon, kanske för att ta med honom eller henne till doktorn. Ditt syskon ligger kanske ofta på sjukhus, eller så pratar dina föräldrar ofta i telefon för att reda ut sådant som Försäkringskassan – eller kanske tar de helt enkelt hand om ditt syskon. Jag vet, vännen min. Det här är mer regel än undantag. Du ser hur mycket dina föräldrar älskar ditt speciella syskon, och insikten bäddas in i ditt hjärta. Du ser hur mycket tålamod de har när de tar hand om honom eller henne och du gömmer det djupt in i själen. Du ser att dina föräldrar aldrig slutar försöka ordna det som ditt syskon behöver, och det ristas in i ditt medvetande. Du ser hur dina föräldrar anstränger sig till bristningsgränsen för att du och ditt syskon ska bli väl omhändertagna, och du lär dig av detta. Du märker det kanske inte, men alla de här små sakerna lär dig vilka egenskaper som krävs för att vara en enastående människa.

Jag är övertygad om att det är tufft att vara syskon till ett barn med särskilda behov. Jag vet att det finns stunder när det svider av svartsjuka i hjärtat, när oron gnager över ditt syskon. Jag vet att det finns stunder när du är arg för att du inte får gå på alla födelsedagskalas du vill. Och allt detta är fullt förståeligt. Du har rätt att bli arg och ledsen då och då, men jag kan slå vad om att det finns en del rätt coola grejer hemma hos dig, som inte dina kompisar har. För visst har väl ditt syskon en del utrustning som är rätt häftig? Du har säkert klättrat upp i rullstolen eller lekt med hans superhäftiga, tekniska hjälpmedel och leksaker. Och tänk på hur stolt du känner dig när du ser ditt syskon nå en viktig milstolpe! Du får uppleva en helt unik vänskap. Ditt syskon litar på dig till hundra procent och älskar dig så mycket att det värmer även det frusnaste hjärta. Ditt syskon ser på dig med sina vackra ögon och vet att du finns där i alla lägen. Bandet mellan er kan inte beskrivas med ord. Du är ett syskon, en vän och en beskyddare. Ditt syskon kan kanske inte uttrycka sig med ord, men både du och jag vet att era hjärtan talar till varandra på ett sätt som vuxna aldrig kan förstå. Och vet du vad? Vi är så väldigt avundsjuka på er.

Visste du att dina föräldrar varje dag följer kontakten mellan dig och ditt syskon och att deras hjärtan bokstavligen svämmar över av stolthet och kärlek till er? De ser allt du gör för din bror eller syster. De lägger märke till att du går förbi och ger en snabb puss, en klapp över håret eller ett hej. Din mamma och pappa älskar att se hur du ställer upp för ditt speciella syskon eller anstränger dig extra mycket för att han eller hon ska kunna vara med på allting. De iakttar dig i tysthet när du hjälper till med behandlingar, sätter tillbaka syrgasmasken eller håller handen under provtagningar eller läkarbesök. Dina föräldrar märker varje gång du sträcker dig upp på bänken för att hjälpa till att förbereda medicinen eller räcka över en blöja, en spruta eller vad de nu behöver. Du gör ett galet bra jobb med att hjälpa dina föräldrar. Och det krävs definitivt en alldeles fantastisk liten pojke eller flicka för att göra det du gör varje dag. Jag är säker på att de tackar dig, men om de glömmer ibland ska du veta att de är obeskrivligt tacksamma.

Men viktigast av allt, min vän, är anledningen till att du kommer att klara dig storartat i livet: Du vet vad äkta kärlek är, du vet vad äkta sorg är och du vet vad som är viktigt i livet. Du har levt ett liv som kräver ett starkt hjärta och ett starkt sinnelag. Du kommer att mogna mycket snabbare än dina skolkamrater (ha förståelse för dem), du kommer att visa medkänsla på ett sätt som förundrar andra, du kommer att veta mer om sjukvård än 95 procent av alla vuxna du möter på gatan och du kommer med största sannolikhet ha en skruvad humor som får dig att se glädjen med livet oavsett vad som händer. När du för första gången fick träffa ditt syskon med komplicerade behov skrevs ögonblicket in i evigheten, för det var i den stunden ditt öde avgjordes. Du kommer att bli en enastående människa som förändrar andras liv till det bättre … för att du är syskon till ett barn med särskilda behov. Fortsätt vara lika fantastisk, min modiga, enastående vän."

källa: http://www.hrtwarming.com/mom-writes-the-most-priceless-letter-to-siblings-of-a-special-needs-child-this-is-amazing-2/

Jensens Böfhus

I söndags var Tage på sitt första restaurangbesök. Vi var lite nervösa. Dels är han ju 2 år med allt vad det innebär med att sitta still och så. Dels är det nervöst om han får anfall i offentliga miljöer. Hur gör vi då? Vi hade en plan men det är ju ändå annorlunda i verklighet. Tyra var också med. Det gick jättebra. Trodde Tage skulle bli förtvivlad när han såg våra tallrikar med mat, men inte alls. Vi avledde honom så gott vi kunde och kunde samtidigt njuta av våran goda mat. Det känns dock fortfarande sorgligt att han är så begränsad i sitt matintag. Han sitter där med samma gamla meny. Men, så är det.  Tage är fantastisk. Han bryr sig inte ofta om vad vi andra äter. Han har aldrig ätit något onyttigt. Sockerintaget är lika med noll. Det känns ju såklart fantastiskt. Det är också fantastiskt att se vad ett barn nöjer sig med när inte vi vuxna ger de andra, onyttiga alternativ. Att det faktiskt är vi vuxna som skapar behovet hos barnen. Men vi är ju bara människor.

måndagkväll och anfall

På måndagskvällen fick Tage ett anfall som såg i princip exakt ut som förra anfallet. Ingen feber som annars är den största anledningen till anfall. Lite vanlig lek efter middagen. Kastade och hämtade en liten boll. Plötsligt gnäller han på ett annorlunda sätt, som vi hört tidigare. Med rädsla i gnället liksom och plötsligt så är han bara bort i ögonen. Inga ryckningar alls. Vi gav buccolam för första gången och inväntade ambulans. 112 skickade räddningstjänsten eftersom ambulansen var lite för långt borta. De kom och gav lite syrgashjälp. Även brandbil kom. Tror det är rutin. Men det blev lite väl turbulent på vår lilla gata. Många nyfikna ansikten. Väl på akuten slutade anfallet. Alla prover var bra. Han blev inte sur som han brukar bli, crp 5, Vi blev flyttade till Lund och Ola och Tage sov en natt där för att sedan bli utskrivna dagen efter. Inga konstigheter egentligen. Dock är det läskigt med dessa otriggade anfall. De kan ju komma när som helst. För mycket bus och lek känns också oerhört stressande. Men vi är tacksamma att slippa iva och respirator. Oerhört tacksamma.

Dravet om natten

Att ligga bredvid sitt barn om natten och inte veta om han i nästa eller nästa eller nästa stund kommer att förlora medvetandet och hamna i en djup, svår och långdragen kramp. Att veta att du inte kan göra någonting för att häva krampen. Att ändå lära sig att våga somna om natten även med vetskapen om att andra barn blivit änglabarn under sin sömn. Att känns skräcken som drar igenom kroppen och stannar med ett hårt hårt bultande hjärta vid minsta lilla sovryck. Att varje gång du vaknar, lägga din hand på ditt barns panna, numera nästan omedvetet, för att känna att han inte är för varm. 

Att behöva ge febernedsättande i rumpan på ditt sovande barnvar 4e timme i förebyggande eller vid feber och därefter behöva krama och trösta för han förstår ju inte varför. Att alltid sova med ett öga öppet. Det är att leva med Dravet om natten.