En Dravet-mamma skriver om hur det är. En sanning som är oerhört naken. Så svårt för nära att förstå. Vilket är oerhört förståeligt. Hur ska man kunna sätta sig i någon annans skor? Det är svårt. Det är så många olika bitar som vi lever med varje dag. Oro, rädsla, ångest, dåligt samvete gentemot syskonen, saknad och längtan efter varandra, sömnbrist... Det är så ledsamt alltihop. Just nu brottas jag med en oerhörd ledsamhet över att inte kunna vårda mina vänskaper. Eller, jag har inte kunnat göra det på länge, men har någonstans tänkt att det blir bättre. Men jag orkar inte. När allt är som det ska, lugnt och harmoniskt, då vill vi bara vara hemma och njuta av att alla mår bra. Vara med barnen. Men vi vill också kunna visa tillbaka hur mycket vi uppskattar all er fantastiska kärlek och omtanke gentemot framförallt Tage. Vi vårdar den omtanken ömt nära våra hjärtan och vi hoppas att vi någon gång kan visa uppskattning tillbaka. Hoppas att ni vet hur mycket vi uppskattar er. Ni som frågar och hejar, skriver en rad på bloggen och så. Jag tänker på er ofta även om ni inte märker det. Även om Tage är anfallsfri emellanåt så lever vi med exakt samma oro (om inte mer, en väntan). Vi är som tryggast i hemmets lugna vrå. Läs gärna Camillas inlägg. Det berör oerhört. Framför allt de sista raderna.
Massa kärlek till er.
http://www.dravetssweden.se/men-jag-ar-ju-bara-mamma/
Kramar <3
SvaraRadera