Förra veckan

På dagen handlade vi

På natten blev det sedan såhär

Snabb tempstegring 39,9 på akuten. Denna gången hjälpte inte ens akutmedicin på akuten så nedsövning fick bryta anfallet. 1 h 20 min höll anfallet på... Att stå vid sidan om och se på när 4-6 personer kämpar med mitt barn är en känsla som är helt obeskrivbar. Som om man står utanför sig själv och ser på. Helt hjälplös. Det finns ingenting vi kan göra för att hjälpa. Helt utelämnad åt läkare och sjukhus. Om vi inte kommer till sjukhus vågar jag inte ens tänka på vad som kan hända. Jag hatar det så mycket. Under anfallen rycker hans lilla kropp och andningen blir påverkad. Helt okontaktbar. Denna gången kommer han att dö, tänker jag. Men idag, 6 dagar senare, är han sitt vanliga jag och det är helt obegripligt att han låg i respirator för bara några dagar sedan. Våran kämpe.