Men jag saknar oss.
söndag 1 maj 2016
Vi
Vi har förlorat oss själva. Finns inte mer. Inte för oss själva i alla fall. Vi finns. För våra små. För alltid. Men vi är borta. Och jag saknar oss så. Livet gav oss en utmaning. Och en till. Och en till. Men denna är bestående. Och vi axlar den så jävla bra. Tillsammans. Men på bekostnad av oss och tid. Den räcker inte till. Men den är så knapp. Och skör. Jag hinner inte med. Fast vi är andra nu, med en enorm ödmjukhet för livet och nuet. Och tacksamhet för helt nya saker. Små saker men som nu betyder ännu mer. Det har vi lärt oss. Men vi blir aldrig som det var eller som vi trodde. Men det är egentligen nog. Att vi numera finns och är meningen för några andra. För våra små. Det är så det är och så får det vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du skriver så fint Sara och orden går rakt in i hjärtat. Ja vart tog ni vägen och hur ska ni hinna stanna upp och se varandra när livet snurrar så fort?
SvaraRaderaÖnskar så att ni och vi kommer att kunna och våga passa Tage en stund, så att ni får andrum och hinner ikapp. Snart!
Under tiden får vi mumsa chokladbollar, pussa på Tage och prata om han fina Ola som stressar på jobbet och längtar hem.
Tänker mycket på er, hoppas det känns ibland! 😘
Sara - du skriver så otroligt fint! Man känner varenda ord i hjärtat.
SvaraRaderaPrecis så är det väl, att ert "vi" inte längre finns - men man kan bara hoppas att en vacker dag är både ni och vi andra starka nog att ha hand om Tage om ön bara för en stund där ni kan få se bara varandra.
Ni e så fina Sara ❤️