Söndagnatt

Ingen bra stund just nu. Så blir det alltid. När Tage börjar må bättre kommer all ångest över mig. Nu kan jag släppa ner axlarna och slappna av. Andas ut. Och det är precis som att alla känslorna som varit omkring mig och studsat emot min sköld nu får möjlighet att ta sig in, när axlarna är nedsänkta, och attackerar mig. Rädslan som jag haft kan nu ge sig i uttryck och tar över hela min existens. Oron som svävat runt mig har landat och gror sig djupare för varje gång vi tvingas uppleva denna mardröm. Är det denna gången han kommer att dö? Varför slutar inte anfallet trots allt de har pumpat i honom på akuten? Blir det respirator denna gången också? Varför är läkarna inne hos oss hela tiden, det brukar de inte vara... Varför är han så oerhört slö? 

Men ikväll efter en liten vila slår han upp sina ljusblå och säger lågt och hest hej. Måtte det ha vänt nu. 

Ligger med mina två flickor bredvid mig. De sover gott. Den största var ängslig och ledsen innan hon somnade. Vad gör det med ett barn som har ett sjukt syskon? Det har varit oerhört mycket fokus på lillebror denna veckan, speciellt från folk i vår närhet. Måste komma ihåg att ge syskonen fokus också. Inte få känna sig bortglömda. Tage är en kämpe, men det är sannerligen hans syskon också, som är barn, som inte har all förståelse vad allting innebär, som inte vet, glöm inte dem. De får se och uppleva mycket de också. De får uppleva sina föräldrars förtvivlan och se deras rädsla när ambulansen är här, trots att föräldrarna försöker dölja. De hör konstant frågor om Tage men ofta glöms det bort att fråga om dem. De har inte förmågan att sätta ord på alla känslor alltid. Ikväll kom min stora flickas funderingar och rädsla, flera dagar efter anfallet. Och jag har knappt träffat henne i veckan och imorgon ska hon till sin pappa. Det gör så ont. Hur tusan ska jag kunna visa att de är lika viktiga. Men vi har ju ingen sjukdom... Säger hon i tron om att inte vara lika älskad och sedd.