Fars sista dag och hans historia

Då var vi där, hela dagen. På hospice. Vi satt mest i allrummet. För att far skulle få lugn och ro. Han sov, på morfin och lugnande. Då och då gick någon in för att titta till. Någon sa farväl, som inte kunde komma på ett tag. Det såg ut som att far sov djupt djupt. Ovetandes om att vi var där. Någonstans hoppas jag att han visste, kändes oss. Ibland satt jag och Joakim där inne själva. Kristian var också med. Vi hade ibland vår retsamma jargong, syskonjargong. Pratade om ditten och datten. Skrattade, retades och grät ibland. Ofta satt vi helt tysta, länge. 

Vi gick och åt lunch på Möllan. Mamma, Kristian, Joakim, Ola & Tyra, Lisa, Jason, fina faster och jag. Det var mysigt. Sedan åkte några hemåt framåt eftermiddagen. Innan vi åkte för dagen sa vi till far att han kunde släppa taget nu. Dit han ska finns det ingen smärta, där behöver man inte vara medicinerad med morfin och lugnande för att kunna hantera svår smärta i cancersjuk axel och kropp. 

Jag, Joakim och faster Wiveca bestämde innan vi skiljdes åt att vi skulle ses vid 9.30 nästa dag. Nästa morgon var jag lite försenad, av någon anledning som jag har glömt. Just som jag skulle packa in mig i bilen ringer Joakim och jag hinner inte svara. Vet att jag höll på med barnen. Fick ett sms där det stor "kom hit nu". Jag kom 10 minuter för sent, Joakim satt vid fars sida och grät tyst, tror att Wiveca stod lite vid sidan om. Far somnade in när Joakim var där och Wivieca också en lite stund. Nu hade han fått ro. 

Mamma

Tyra och morbror Kristian

Jason

Tyra, Kristian och Joakim

Jag och Tyra

Jag, Tyra och morbror Joakim

och igen

Tyrisen

Kusin Lisa

Ola

Faster och Lisa

Igen

Kan ni tänka att far fick diagnosen frusen skuldra några månader tidigare och blev skickad till sjukgymnast, utan röntgen. När det blev värre med smärtan skickades far till laserbehandling som skulle vara bra mot frusen skuldra. Det hjälpte inte. Plötsligt fick far ett sår i naveln. Det blev sämre och sämre och till slut gick han till läkaren för att se varför det aldrig läkte. Lite prover togs. När jag pratade med far efter han varit hos läkaren och fått resultatet sa han att de hittat förändringar i lever, men far sa att det var för att han ätit så mycket smärtstillande för den onda axeln. Det rättar till sig, just nu vill jag bara ha nåt för min axel för den gör så jävla ont! sa far. 

Till slut hade hans läkare sagt att han skulle åka och bli röntgad.  Jag sa till honom att jag skulle följa med, han hade kört bil och växlat med vänster hand ett tag då. Far tyckte det var onödigt, men okej då. Efter en lång dag med röntgen och väntetider hamnade vi hos ortopeden, akuten. Där var det lååååång väntetid. Till slut kom en ung läkare. Han satte sig ner. Han frågade om far varit hos läkaren dagen innan och fått ett provresultat. Ja, sa far. Och läkaren upprepade resultatet och frågade om det var det far också fått veta. Jaaa, jag vet inte riktigt, jag har så jävla ont i axeln så jag vill bara ha nåt för det. Det läkaren sa var att far hade en allvarlig tumörsjukdom i buken och axeln. Jag frågade far om han förstod vad läkaren sa och han nickade bara. Mina tårar rann men ville visa mig stark för far. Han gillade inte så mycket när man var ledsen. Efter lite information och och annat som jag glömt gick vi tyst till bilen för att köra till Mobilia och hämta ut riktigt smärtstillande. Så började det. Men det var inte slut där än. 

Jag vill berätta om min fars sista tid, hur orättvis den var. Det gör mig mest ont att han fick lida så sina sista veckor. Istället för kvalitetstid med sina nära och kära. Den kommer jag att berätta om.