varför ska inte jag få ta hand om honom som känner honom allra bäst? Tänk om han inte äter. Tänk om han inte får sova ordentligt och därmed bli mer mottaglig för anfall. Tänk om han blir mer sjuk. Tänk om de missar ett anfall. Tänk om det är för kallt/varmt när han är ute. Tänk om de inte förstår vad han vill. Tänk om jag inte hinner komma till förskolan när han får ett anfall. Tänk om han dör...
När vi först fick diagnosen Dravets syndrom hittade jag en blogg som kom till att bli en av mina närmsta vänner. Familj. Om jag genom denna blogg kan hjälpa andra i samma situation eller sprida kunskap och förståelse kring vår familj och just Dravet syndrom är det så mycket värt. Värt att vara såhär personliga och öppna med vårt liv. Läs gärna i kolumnen till höger om Dravets syndrom. Och om Tages Dravet.
torsdag 4 februari 2016
Dippen
Jag går lite grann och väntar på att jag ska plötsligt dippa. Att de positiva tankarna jag har gällande Tage och förskola och att börja arbeta igen ska tryckas bort och all min rädsla och ångest ska ta över. Jag peppar mig själv varje dag med alla positiva saker, övertygar mig konstant om att detta kommer att bli jättebra, men egentligen är det mest en övertalning åt mig själv, men också att säga det som jag vet att alla andra vill höra och nog tycker själva också. Att det blir bra för Tage och hans utveckling. Ni behöver vara ifrån varandra lite. Han är trött på sin mamma. Han älskar förskolan! Säger jag till andra och mig själv. Men egentligen tänker jag:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar