Onsdag

Nu ska vi gå och hämta Tyra, jättekallt ute. -3 haha! Kallt för Skåne. Tage tittar mycket på musikvideor på youtube. Älskar musik. Dansar med. Han gjorde nyss det, han liksom diggar med huvudet och samtidigt gjorde han ett glädjeljud som lite lät som hans ljud han gör innan anfall, när han låter rädd. Hjärtat åker upp i halsgropen på mig och mitt hjärta slår snabbt och hårt, under en hundradels sekund är jag säker på att nu kommer ett anfall. Men denna gången var det inte så. Jag tittar på honom och han fortsätter digga med huvudet och skrattar. Flera gånger varje dag händer detta. Bär du sover och hela kroppen rycker till och du vaknar till av rädsla. Det blir i och för sig värre när det har varit ett tag sedan anfall. Nu bara väntar vi. Vi vet ju att det kommer att komma. Vi är inte förskonade. Tyra kommer att fråga som vanligt om kompis kan följa med hem från dagis. Hur förklarar jag utan att göra henne besviken att det inte går idag heller. Kan jag säga att det inte går för att jag inte vet vart jag ska göra av er om Tage får anfall och det blir ambulansfärd? Kan jag säga att din kompis inte är van vid ambulanser. Kan jag säga detta utan att du kommer att klandra din lillebror. Du är fem år. Det är inte rättvist. Men ibland vågar vi. Kanske imorgon.